2012 here I come!

                      Jag, i juni 2011

Orkar inte göra nån avancerad sammanfattning. Men jag är väldigt nöjd med hur 2011 blev för mig. Jag uppnådde faktiskt många mål jag hade, bla att INTE behöva bli inlagd, inte skära eller bränna, jag pluggade Matte A och I made it! Betyget har jag hemma o det känns fucking awesome. Jag avslutade MBT-terapin fast det var så fucking tungt i slutet. Fick bokstavligen tvinga mig. Min indivividual terapeut Peder slutade och flyttade till Afrika av alla ställen, och det var tufft o pain i och med det. Men fick sen en av grupp terapeuterna som tog över sålänge jag ska ha "eftervård" eller vad det kallas. Så det är ok. 

I oktober började jag arbetsträna! Jobbade på Coop Forum 8-15 men efter ett par veckor började jag må allt sämre så vi drog ner på det till 8-12. Men efter ett tag så fattade JAG ett beslut att detta inte funkade för mig, arbetsplatsen var för stor, det var för många inblandade, o mitt i allt slutade chefen o då blev det ännu värre. Men Eija som hjälpte mig hitta platsen tyckte oxå att det var klokt beslut. 

Och för ett par veckor sedan så var jag på bedömningssamtal hos Capio Anorexi Center, och jag kan med glädje tala om att jag äntligen ska få hjälp med min ätstörning. Jag ska påbörja en INTENSIV terapibehandling som kommer pågå i 16 veckor. Jag ska vara där från kl 8 till kl 16 ungefär, VARJE dag! Man får lära sig allt på NYTT. Att äta, och äta RÄTT! Normalt... Skrämmande men jag ser ändå fram emot det, för jag vill ha hjälp! Efter alla dessa år som jag gråtit och bett om hjälp så ska jag äntligen få det. Tack säger jag bara. Förväntas dra igång i slutet på januari! 

Så, den kursen i Svenska B jag sökt till och blivit antagen till har jag varit tvungen att tacka nej till. Men alla säger likadant, att det är viktigare att ta emot denna hjälpen nu. Skolan finns kvar!

Sen finns det väl såklart saker som har blivit värre detta året. Bla min ekonomi, och ja, ätstörningen oxå. Jag har även nu sista delen av detta året isolerat mig mer o mer. Så allt är inte TOPPENBRA ännu. Men sakta men säkert så. Jag trodde aldrig jag skulle komma dit jag är idag. Och år 2012, är enligt mig sedan 5 år, det "sista" året jag har. "Jag kommer aldrig bli 27 år, alltså jag kommer dö senast år 2012 innan den 25 oktober"! Ja, jag har verkligen trott det i alla dessa år, har till och med massa målningar o ritningar från psyk där jag skrivit eller målat detta... Hur jag känner nu vet jag inte riktigt. Det kan ju hända saker, men jag tror inte att om jag skulle dö detta år så kommer det iaf inte vara på grund av självmord. Men vi får väl se helt enkelt. Den 25 oktober kl 10.37 - då kan jag andas ut - för då är jag 27 år gammal!

Jag gillar inte NYÅRSLÖFTEN och därför brukar jag aldrig lova nått specifikt för jag vet att det e så svårt att hålla det. Förra året sa jag bara att mitt nyårslöfte ska vara att "2011 ska bli mitt år och att jag ska göra mitt bästa i att ta hand om mig själv!" Och, mjaa, jag tycker nog att jag ändå hållit det hyffsat. Så! I år, inför 2012 ska jag faktiskt våga mig på att ha ett speciellt nyårslöfte, för jag vet att jag kan om jag vill! 

JAG SKA INTE TA FLER KREDITER ELLER KÖPA FÖR MER PENGAR PÅ DEM KREDITERNA JAG REDAN HAR!

(Med reservering för akuta fall som kan uppstå, såsom katterna kan bli sjuka, och att min dator eller mobil eller annat viktigt skulle gå sönder.)

Så nu är det sagt! Jag vill och jag ska uppnå detta! Inte lätt men JAG MÅSTE!!!

I eftermiddag ska mamma sjunga nyårsbönen i kyrkan så jag ska dit och sen åker jag med mamma o syster hem. Vi ska käka lite gott och "fira" in det nya året tillsammans! Ska bli mysigt! 

                      Jag i december, 2011

*JAG ÖNSKAR ER ALLA, ETT GOTT SLUT PÅ 2011 & ETT GOTT NYTT ÅR 2012.*

Många kramar

Rebecka

Tävling!

Jag tävlar hos Yarp om Årets Julklapp från JFW Trade!
Var med du också, tävla här.

Min verklighet!

Vad UNDERBART det är att bli mött i telefonen med en sån hat & oförståelse som det bara går. Min käre tandläkare från Tandläkarhögskolan ringde o ville boka in en ny tid o föreslog antingen den 13:e eller den 14:e och då säger jag vänligt att jag tyvärr inte kan förrän TIDIGAST den 18:e. Han suckar o frustar o häver tills sist ur sig surt: "Jaha, får jag fråga varför du inte kan innan dess då?" Så, än en gång e jag tvungen att förnedra mig själv, blotta mig till det yttersta o tala om som det är: Jag har inte råd. Då möts jag av ännu mer suck o frustande o han häver ur sig att: "Ja men det kostar BARA 150 kr/gång och om du jämför det med vanliga tandvården så är det SÅ billigt." Jag biter mig i läppen o sväljer min stolthet när jag säger att: "Ja jag VET det men jag äger inte 150 kr nu." Efter att han har suckat klart så lägger han på o jag gick från ok mående till att jag vill dö. Jag vill inte leva i denna jävla helvetes värld. Jag vill INTE behöva vara tvungen att tala om för alla att, JO, det finns dem idag, i välfärds Sverige som inte ens har mat över dagen. Jag vet att många tänker väl att: Jamen 150 kr har man väl alltid. Nej så är det inte. Jag äger exakt 13 kr. Exakt. Mitt kylskåp e tomt sånär som på några flaskor med VATTEN o en karta med 6 ägg! DET är min verklighet. Hur gärna ni än inte tror det. Detta är min verklighet, min vardag. Och jag undrar seriöst varför jag inte gjort slag i saken, att hoppa framför tåget?

Ny design & massa saker!

Puh! Vet inte riktigt vart jag ska börja. MEN, det händer saker i mitt liv. Mest positiva sådana. Jag klarade matten! Jag fick G! Praktiken fick jag ta en paus i från dem sista veckorna bara för att jag skulle klara av att avsluta skolan. And I did It! Fan va stolt jag e över mig själv!

Japp, jag e brunett numera :)

På fredag börjar jag på praktiken igen, vilket känns bra! Ansökan till Svenska B-kursen är inne och samtalet med studievägledaren gick bra, han tror att det är stora chanser för mig att komma in på den. Får veta den 10 december. Starten är iaf den 9 januari. Yeah!

Har gjort klart utredningen på MBT-Teamet och det resulterade i en ny diagnos, ADD (Attention Deficit Disorder). Så skönt att ha fått en namn på det men samtidigt mycket arg o lessen över att psykiatrin inte har kunnat se detta tidigare, under alla dessa år inom psykvården. Hursomhelst. Har börjat med medicinen Concerta, men har inte ännu hittat en bra dos för just mig, finjustering pågår!

Remisser är skickade lite överallt från olika läkare. Capio Ätstörningscenter och Liljeholmens ÖppenPsyk är två av dem. De andra vill jag inte riktigt tala om ännu, men gör väl det längre fram när jag vet mer!

Överlag mår jag ok. Fast om jag ska jämföra med föregående år så måste jag faktiskt säga att ja, jag mår bra! Fast jag har mina ups & downs, precis som alla, skillnaden är väl kanske den att det blir mer tydligt för en sån som mig. Svart eller vitt. Död eller liv. Allt eller inget. Meningslöshetskänslorna är dem jag lider mest utav nu. Dem kan kasta sig över mig utan förvarning och sluka mig med hull och hår, MEN jag vet idag att det går över. Dem bra stunderna kommer tillbaka och numera försöker jag verkligen ta vara på dem. Har fixat lite här hemma, känns skönt att kunna slänga saker. Glömma det gamla o ta in nytt!

Fyllde år den 25 oktober, japp 26 bast är man nu då. Åldersnojjan börjar göra sig påmind samtidigt som jag faktiskt kan tycka det e skönt att bli vuxen. För det innebär ju även att vissa av ens tankar, och intellektet oxå mognar, men även känslorna. Och det är skönt. Skönt att kunna se saker från ett vuxenperspektiv istället för ett barn/tonårings perspektiv. Fast oh boy, jag hamnar där lätt igen så jag får påminna mig själv ofta!

Så skönt att det är höst nu. Älskar det. Och jag har ALLTID hatat hösten. Men nu känns den välkommen! Älskar när naturen BRINNER sådär vacker i alla dess färger. Älskar känslan av att nu kan man sitta inne o glo på en bra film UTAN att ha en massa krav som säger att man borde gå ut o uppleva saker, njuta av solen bla bla bla. Nu är det tillåtet att gosa ner sig och skita i alla dessa krav! LOVE IT!

Mina älskade ungar mår bra även dem. Noel har vuxit, ENORMT! Han har blivit en riktig liten tjockis. Och han har redan hunnit bli 1 år och 3 månader, herregud vart tar tiden vägen lixom. Däremot har min lilla flicka blivit väldigt smal. Och tillochmed så smal att jag ibland blir orolig, men jag försöker att inte ta ut sorgerna i förskott. Dem problem som dyker upp tar jag då, när dem dyker upp och INTE innan som jag brukar.

Jag har även idag tagit ett, för mig, stort steg. Nämligen sagt upp mitt TV abonnemang samt avanmält TV innehavet, så nästa år får jag 334 kr mer varje månad. Alla bäckar små, och det e väl det enda som fortfarande e apjobbigt. Min "ekonomi", men jag försöker mitt bästa för att det ska gå runt. Jag tror det kommer bli lättare o lättare med det oxå, framöver!

Många andra saker jag oxå skulle kunna ta upp men nu har jag redan skrivit en roman här, så det får räcka för denna gång! Nu ska jag gå och laga mig lite käk, magen kurrar lite. Sen blire kaffe i min underbara Pressobryggare jag fick av min goa vän Marie i födelsedagspresent :)

Puss på er, ni som nu kanske läser.

Och har ni läst allt ända hit e ni fan värda en medalj!

KRAM ♥

Njuter eller what?

Njuter nu av det lilla rus  jag får av mina sömnmeds... För denna dagen har varit SKIT. Ångest upp till skyarna (flashar tillbaka om vad jag gjort mot mig själv tidigare i denna lgh, det sitter i väggarna, )denna demoniska ångets.

Men nu flyter jag på. Ska sväva klart på Criminal Minds nu, sen i sen o förhoppningsvis en bra dag imorrn.

En sak dock: om det ej sker en förändring snart, så kommer jag välja den feges väg. PUNKT.

BURN BITCH BURN

Vila i frid C!

Det gör så ont. Så ont att förlora en vän. En fin tjej med ett otroligt varmt hjärta för både djur och människor. En underbar människa som bara ska finnas här på jorden. Varje gång jag gör nått så dyker det upp spår och minnen efter henne. Och varje gång får jag upprepa
"Hon ÄR död Rebecka. Hon finns inte längre".
Hur bra jag än fattar det LOGISKT så vill jag bara skrika rakt ut.
"NEJ! NEJ!  Ni har FEL. SÅ FEL! Herregud, jag såg ju henne för 2 veckor sen, då gick hon, då existerade hon, hur kan ni bara säga att hon inte finns längre..."

Men det är den hemska sanningen. Även om jag nog aldrig kommer tro på det. Jag kommer fortfarande vänta på ett sms, eller ett pm på Facebook. Jag kommer sitta i väntrummet till MBT -TEAMET och bara vänta på att hon kommer in genom dörren...

FY FAN VAD DET HÄR GÖR ONT! tårarna rinner och jag tycker det e orättvis . det borde ha varit jag. inte hon.

DET BORDE HA VARIT JAG!

Älskade vännen. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du funnit den ro du sökt och behövt sålänge. Och jag vet att du är himlens vackraste ängel. Och att du busar och leker med din älskade fina hund Svea. Och så mycket Du tröstade mig och fanns där för mig när min lilla Nellie gick bort, så tror jag du låter henne vara med och leka oxå. Men du ska veta att jag saknar dig. Det gör så ont. Men jag älskar dig hjärtat och du kommer alltid att finnas i mina tankar.

Vila I Frid, Christine <3

Jag lever. Ett år senare!

Jo jag skulle ha bloggat tidigare för idag är en speciell dag. För exakt ett år sedan blev jag utskriven från psyk. Jag har alltså inte varit inlagd på ett år ;) jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva den här dagen men jag hade fel. Jag lever och framför allt, jag mår bättre än på väldigt länge! Om en vecka börjar praktiken. Jag har så mycket FRISKA saker att göra varje vecka så jag hinner inte ha tvättstugan ;) thats cool! Det är även ett år och 8 dagar sen jag skadade mig sist. Jag e så stolt över mig själv!

Dock så har denna dag tyngts av ett tungt besked. Min bästa vän på avdelningen genom åren har lämnat livet. Och jag trodde aldrig att hon skulle lyckas, men även där hade jag fel :'( Alla minnen jag har med henne, allt vi har gjort. Hur vi skrattade, grät, skrek och triggade varandra. Hur vi turades om bältessängen, att vi båda hade klippkort på kirurgakurten. Hur vi "bråkade" om vem som skulle få prata med ssk A och Msk P - dem bästa av alla i personalen. Alla collage vi gjorde. Vilket enormt stöd Du var för mig när jag förlorade Nellie. Och kommer du ihåg när vi åkte till Elgiganten för att jag skulle köpa min första laptop. Hur du blev så nojjg att väktarna skulle ta mig, hehe. Åh vännen jag har den datorn än idag och varje gång jag använder den nu så tänker jag på dig. Jag vet att du har haft det enormt jobbigt, men jag trodde aldrig du skulle lyckas. Jag trodde verkligen att det skulle komma en dag när du blivit fri från dina monster. Åh, älskade vännen. Christine. Det gör så ont. Du fattas mig och du var älskad av många. Nu är du även saknad av många. Jag hoppas du har funnit den ro du behövde. Vila I Frid Christine <3

Published with Blogger-droid v1.7.4